Gårdagen var full av motgångar, och efter att inte ha sovit ordentligt pallade jag inte det hela.
Så igår var ingen bra dag.
Sov förvisso inte mycket mer den här natten, men det blev lite sovmorgon och sen har dagen varit bra.
Dottern och jag var till logopeden idag, för sista gången visade det sig.
Hon var mäkta glad och förvånad över dotterns framgång så det var med ett leende hon bad oss ha ett underbart liv.
Det firades med att tjejen fick välja en liten grej till sig själv i leksaksaffären, som vi var i för att hon ville köpa något till sin lillebror, då han fyller tre år om två veckor.
Hur som så hittade hon en boll med glitter i till honom och en liten häst till sig själv.
Det var himla kul att vara iväg bara hon och jag. Det händer så sällan.
Senare i skolan flöt det också på och trots att jag ansåg att resultatet blev dåligt var läraren av en annan åsikt. Trevligt nog!
Så i morgon blir det en heldag i skolan med mer rörtråd v-fog i PC-läge.
Veckan rullar på och dagarna går ganska snabbt.
Det är kvällarna som är värst, då kommer tankarna, saknaden och ensamheten igen.
Man går på halvfart, lever inte helt, gör inget helhjärtat.
Man bara väntar och längtar.
Livet är pausat just nu, i väntan på att han kommer hem igen.
Det är först när han kommer hem, i hans närhet, som livet känns meningsfullt.
Okej, tiden med barnen är meningsfull också, men han fattas mig ändå.
Kan tänka mig att vissa av er inte förstår det här.
Men det är så här det är.
Så här jag fungerar.
Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, men han känner likadant.
Hans jobb är inte kul längre, resandet är bara plågsamt. Varje avsked är en undergång.
Den här gången ska han vara borta sammanlagt 4 veckor.
Det är en hel evighet!
Hur man ska stå ut resten av tiden är en gåta.
Men det har gått förr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar