Nu börjar saknaden på allvar sätta in.
Drömde om honom i natt, att han kommit hem nu, 5 veckor för tidigt, för att det var så dåligt väder i New York.
Upprepade flera gånger att jag inte kunde tro det. Att det måste vara en dröm.
Så jag nöp mig i armen, flera gånger.
Han gjorde detsamma.
Och eftersom jag inte vaknade av det så accepterade jag att det nog var sant ändå.
Men fy fan vilken besvikelse när jag vaknade upp och upptäckte att det bara var en dröm ändå.
Så, lita inte på det där man säger om att nypa sig i armen för att kolla om man är vaken.
Det funkar faktiskt inte.
Men saknaden.
Jo, den är här.
Det är fredagskväll och vi har just haft nära två timmars fredagsmys med film och gott att äta.
Men vi var bara tre.
Och det är 5 veckor kvar.... minst.
Tills han kommer hem.
3 tills jag är hos honom.
Och då är det genast inte så illa längre.
Ikväll blir det tidigt i säng.
Behöver sova. Kanske kan förkylningen försvinna med sömnen också.
Trevlig fredagskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar