Det känns så avigt.
Som om arbetsgivarna inte har uppskattat en kvinnlig sökande. Eller sökande är väl okej, men medarbetare...nej.
Som om det senaste jobbet bara blev av för att jag skulle visas hur tungt det är och att jag borde fatta att det inte är för kvinnor.
Jag vet inte, men det är så det känns. Så det känts när man varit iväg.
Och kanske har jag inte där att göra, men vad jag ska göra istället vet jag inte.
Vart hör jag hemma egentligen...?
Vi får väl se vad som händer.
Ge upp tänker jag inte göra, men jag får nog se över mina möjligheter väldigt noga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar