grundkänslan

För någon vecka sedan satt jag i bilen, hade precis kört på sista raksträckan på 70-vägen, där var bara jag, bilen, solen och radion.
Efter musiksnutten läste de upp ett mail om sorgsenhet som grundkänsla.
Och jag kände igen mig.
Har stundvis varit glad, men i huvudsak och det stora hela dämpad.
Det har inte gjort mig något, så länge det inte blivit för mycket, vilket det också blivit, då depressionen tagit över.
Men när jag träffade mannen bytte jag sammanhang och sorgsenheten kom av sig.
Hittade en ny grundkänsla, en lycka och glädje.
Men i och med att skolan tog slut så blev jag hemma igen, och med det kom sammanhanget tillbaka och med det grundkänslan.
Och jag blir arg.
Ledsen.
För jag vet att jag inte behöver det här, vet att jag kan vara annat.
Så jag vill ut, vill iväg, vill hamna i ett nytt sammanhang och slippa undan den känslan som sprider sig bland alla här hemma.
Idag ska jag iväg för att gå på en ny anställningsintervju.
Förhoppningsvis kommer jag trivas, och de med mig.
Så nu håller vi tummarna!