17 år

Idag är det 17 år sedan kära mormor gick bort.
Hon var den första som vandrade över och tyvärr har fler följt efter henne.
Alla är lika saknade!

Minns dagen mamma berättade det hemska.
Låg i den bruna skinnhörnsoffan i huset och tittade på film. Minns hur jag kastade mig ur soffan, slog knät alltför hårt i bordet och rusade in i mitt rum. Blåmärket på knät försvann innan tårarna slutat falla.
Mormor älskade dockor och på sin sista födelsedag fick hon en liten som sitter i en säng och vaggar på huvudet i takt med sången.
För något år sedan gav mamma den till Hanna. Sen dess har den stått på översta hyllan i hennes rum.
Drar upp den ibland åt henne och alltid fylls ögonen med tårar av minnen.

Men att det redan gått 17 år känns galet.
Att tiden ändå går, trots att livet förändras så radikalt.
Att tiden ändå går, trots att folk dör.
Det är märkligt.