Går inte.

Som en motpol till det förra inlägget kommer nu det här.

Borde vara hur lycklig som helst.
Borde skratta av glädje.
Och det gör jag.
Ibland.
Men det ligger under ytan och gnager.
Känslan.
Ibland bubblar det upp.
Som nu.
Som igår.
Som i förrgår.
Vi diskuterade det.
Vred och vände, försökte förstå.
Och det kom fram.
Rädslan, oron.
Och det är omöjligt att vara rädd och samtidigt fullt ut lycklig.
Helt omöjligt!
Så vi får tänka om.
Får försöka hitta rätt.
Tillsammans!